Hundra dagar har gått och tiden för reflektion och nördig statistik är kommen. Med den här texten tänker jag knyta samman min upplevelse och få på pränt vad jag lärt mig. En del av det är sådant jag sent kommer att glömma, medan annat är sånt jag helst vill glömma. Men vi kan ju börja med det roligaste: statistik!
Färdig!
Jag spelade samtliga 100 spel, precis som jag sade. Någon snittid per spel har jag tyvärr inte, men det handlar om minst en timme med varje. Ultima IV eller Populous lär vara de jag gav minst av min tid, men av diametralt olika skäl.
Sedan utmaningens början har samlingen faktiskt utökats med sju titlar: Aladdin (dubblett, detta exemplar komplett), Jurassic Park, Sagaia, James Bond 007: The Duel, Speedball, Dragon Crystal samt Lord of the Sword. Ska rätt vara rätt så borde egentligen Sagaia eller Jurassic Park ha fått vara med i stället för Hang-On, eftersom konsolen köptes först efter dessa spel tillkom. Det är ju lätt att vara efterklok, men oavsett så passar det också att åtminstone ett inbyggt spel kommer med i artikelserien.
Av alla de hundra titlarna jag tog mig an klarade jag hela 68 stycken. Av de 68 var 8 stycken med regelrätta fusk, dvs. odödlighet och liknande dumheter. Dock klassar jag inte Level Select-koder som fusk här, eftersom de om något hör till spelet. Till eftertexterna har man ändå tagit sig för egen maskin, bara utan ett antal överflödiga omtagningar.
Eftersom tiden har varit rätt knapp, framför allt mot slutet, har jag använt mig en del av guider och Let’s Play-videor för att lära mig hitta och förbättra min egen strategi i en del av spelen. Det är trots allt en rätt naturlig del av hur vi spelar spel inte bara i dag, utan även hur man gjorde det förr. Hur många rikt illustrerade guideböcker fanns inte till spel som Phantasy Star och Golvellius, såväl i Japan som i Väst.
Research
Vad gäller forskningen har jag fått ett par insikter på den biten: Böcker är och förblir en ypperlig källa. Även om vissa delar kan komma att dateras, är ändå en god bok med källor och vittnesmål guld värt inte bara för akademiker, utan skribenter av alla dess slag. Jag har utökat min önskelista med Martin Lindells Historien om SEGA, och jag belackar verkligen att jag inte anskaffade mig den innan jag ens fick för mig att påbörja en sån här artikelserie.
Sajterna Sega Retro och SMS Power har varit ovärderliga, likaså boken SEGA Master System: A Visual Compendium samt guideboken Complete SEGA Solution av Dominic Handy och Richard Monteiro (ISBN 1-873650-00-00). Framför allt SMS Power blev guld värd när min telefon fick åka in på reparation och jag inte längre kunde ta de primitiva, men ack så stämningsfulla skärmfotografierna för de sista delarna.
Research för mig också in på faktumet att jag har redovisat ett par missar. Även om GameFAQs också är en riktigt bra källa, motsäger den ibland bättre vetande från sajterna nämnda ovan. Ett antal mindre slarvfel har också letat sig in i några av texterna. Rättas dessa till, kommer det att bli via överstruken och ersatt text (se Batman Returns för exempel).
Återblick
En av många reflektioner jag tar med mig är faktumet att korrekturläsning aldrig varit någons starka sida. Manualerna från i synnerhet Virgin ger inte bara intryck av att vara maskinöversätta, utan har till synes en massa skräptecken i slutet på vissa ord. Översättningen ”kontrollkudde” av ’joypad’ är något jag kommer att bära med mig länge. Manualens läsbarhet är i regel också korrelerad med hur bra spelet ifråga är.
Baserat på mina skärmfoton känns det lite som att ”blå” spel är överrepresenterade på Master System. Ett par röda lyser med sin närvaro också (Wolfchild, exempelvis), men annars är blå en väldigt framträdande färg, med flera nyanser representerade. Självklart är svart också vanligt, men det är när topp och botten av skärmen är annat än just svarta som man tänker mest på fenomenet. Det gäller även för en del Mega Drive-spel.
Jag har fått mig en näsbränna vad gäller vedertagna sanningar. Ghostbusters är inte ett dåligt spel. Det är däremot nästan varenda superhjältespel – inte minst Spider-Man. Det var där någonstans mina frustrationsnivåer nådde takhöjd. Samtidigt finns en uppsjö spel som mest känns dåliga för att de kräver mer än jag varit villig att ge dem. De flesta sportspel är till exempel rätt spelbara – och har dessutom förvånansvärt bra musik när de väl har det.
Är det några spel jag kommer att återbesöka är det främst rollspelen. Sedan kommer skjutarspelen, som jag ska äga sönder om jag så ska behöva köpa mig en Action Replay. Sen kommer nog ändå sportspelen. Plattform och pussel lyckades jag nog ändå komma till eftertexterna på överlag, och backloggen fick sig en rejäl smäll här.
Men är det någonting jag lärt mig till nästa gång, är det att det inte blir någon nästa gång. Visst kommer jag att skriva om återtåg till forna dagars spel även i fortsättningen, men troligen aldrig på det här sättet eller den här skalan igen. Ett och annat kåseri om bortglömda gamla spel i stil med de Robert utkommer med emellanåt är jag dock mer än väl öppen för.
