Legend of Zelda: Ocarina of Time är ett av mina absoluta favoritspel. Jag kan definitivt säga att detta är den finaste skapelse som något spelföretag överhuvudtaget skapat. Julafton 1998 landade skönheten hemma i familjehemmet och månaderna därefter var en enda stor orgie av spelande. En ung Robert satt som klistrad framför skärmen när skoldagen var slut, med hoppet att äntligen få knäcka Ganondorf.
Banorna var noga uttänkta, spännande och kreativa som de var. Alltid med någon kul utmaning runt hörnet. Men den bana som verkligen fick mig att traggla begreppet ”trial and error” var Vattentemplet. Efter att ha snurrat runt bland dörrar och vattennivåer gick passagen till ett speciellt rum med vatten som golv och ett träd i mitten. Längre fram fanns ytterligare en dörr som skulle leda mig vidare. Spänningen var olidligt hög. Vad skulle hända nu?
När undertecknad passerar trädet och vänder mig om står plötsligt en svart figur framför mig. Likt en spegelbild kopierar figuren mitt rörelsemönster. Snabb som katt parerade den mina svärdshugg och till och med hoppar upp på mitt svärd som en tyst förnedring. Efter flera minuters svettig kamp fick jag äntligen kläm på varelsen och kunde leverera nådastöten. Omgivningen förvandlades till ett rum där sorlet åter sänkte sig i en stilla glans.
Nästa del utspelar sig på ett exploderande flygplan någonstans över en saudiarabisk öken. Missa inte det nästa söndag!
