När jag var en liten grabb på 90-talet var dataspelen ofta nedlusade av fuskkoder. Antingen skrevs koden in i ett kommandofönster (PC) eller så införskaffades den via en aktiv prestation (konsol). Goldeneye 007 till Nintendo 64 tillhörde den sistnämnda kategorin.
Den andra banan Facility innehöll ett åtråvärt fusk – odödlighet. På 2:05 minuter under den näst sista svårighetsgraden skulle spelaren streta sig igenom med minsta möjliga marginal. Fusket var omtalat för sin brutala utmaning på diverse spelsajter. En enveten Robert gav sig f-n på att lyckas med det omöjliga, spottade i nävarna och satte igång.
Direkt när banan startade pressade jag mig bokstavligen genom vartenda rum och varenda fiende. Sprang som besatt tills något obskyrt inträffade. Misslyckades. Försökte igen. Misslyckades. Försökte igen – och igen. Efter nära femtio omgångar var tålamodet på upphällningen. Jag höll nästan på att bryta sönder den plastiga handkontrollen för att tygla min vrede. Men så intalade jag mig själv den klassiska frasen: ”bara en gång till”.
Den här gången var jag härdad. Allt gick som det skulle. Med millimeterprecision lyckades undertecknad bocka av varenda uppgift snabbare än snabbast. Efter att ha sprängt gastankarna och lämnat byggnaden kunde den magiska tiden: 2:04 noteras i slutsummeringen. Jag hade klarat det med en sekunds marginal.
Nästa söndag kommer ämnet handla om djur genom fönster. Missa inte det!
